Nemo
fyfan va jag älskar att läsa nemos blogg! han känns så himla äkta!
dom där inläggen när han verkligen öppnar sig helt och bara skriver ut precis vad han känner och hur han mår, dom inläggen tycker jag om! jag känner igen mig lite i det han skriver också...
"Frågan är, varför lär jag mig inte? Varför lär jag mig inte att jag inte är en av dom? Jag kommer aldrig bli en av dom. Men och andra sidan, vill jag det ens? Jag vet inte egentligen. Mitt stora problem är väl att jag tar åt mig för mkt. Jag är så jävla känslig. Småsaker knäcker mig för lätt. Det är ingen bra egenskap. En egenskap hos mig själv som jag snarare föraktar."
"Jag berättar för kvinnan om mitt liv ganska ingående. Jag är ärlig på ett nästan sjukligt sätt och lämnar ingenting åt slumpen. Hon ska veta allt om mig. Jag berättar för henne om de tragedier och olyckor jag upplevt. Jag delar med mig av mina egna demoner och hjärnspöken. Jag talar till henne om hur jag dagligen brottas med min egen twistade självkänsla. En självkänsla som endast kan liknas vid en skevt konstruerad Berg o dal-bana. Hur jag under hela mitt liv haft en nästan manisk bekräftelsekåthet. En kåthet som alltid suttit fast där. Under de tidiga åren var jag tvungen att vara clown för mina klasskamrater. Skratten från klasskamraterna efter mina upptåg var som bensin för mig. Bensin som behövdes för att få min hjärna att funka. Det utvecklades sedan under ungdomen till att jag tvungen att vara den som fick alla tjejer. Jag ville ha snyggaste tjejen och jag ville känna flest människor. Jag, jag, jag. Det utvecklades sedan till att jag var tvungen att vara den galnaste och mest extrema dokusåpadeltagaren ni skådat. Det där är bara några exempel – Men alla med samma poäng. Jag har alltid behövt höras, synas, märkas och vara värst. Bäst. Jag har törstat efter reaktioner och höjda ögonbryn."
"Jag går genom en väldigt svår period i mitt liv just nu. En väldigt tom period. Amanda är bra. Det funkar bra med henne. Det är viktigt. Men i övrigt är det mesta högst mediokert. Jag sover på min mammas soffa. Bara det i sig är halvsmickrande. Jag vandrar runt arbetslös dagligen utan en blekaste aning om vad jag ska göra med mitt liv. Vad ska jag göra? Vad vill jag göra? Vad KAN jag göra? Det mesta känns begränsat på något sätt. Jag känner mig låst.
Jag tänker, jag blir ledsen. Jag gräver min egen psykiska grav. Jag har svårt att fokusera på det bra sakerna i livet. På de faktum att jag har en fantastisk familj. En fantastiskt flickvän. De faktum att jag är frisk och ung. Jag väljer istället att hänga upp på allt de negativa. Jag plågar mig själv. Jag ser ett mörkt uppgivet rum och kliver in i det. Fullständigt idiotiskt men ändå för mig en ren självklarhet.
Jag saknar mitt driv. Det som brukade vara mitt signum. Mina vänner har alltid tagit mig för en sådan.. En jävligt driven kille i arbetssökande och sånt. Men just nu är jag helt lam. Helt handlingsförlamad. Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Jag vill bara sjunka genom jorden och försvinna. Eller jag vill saker, men orkar inte. Jag har helt enkelt ingen lust. Ingen motivation. Jag har…ingenting."
dom där inläggen när han verkligen öppnar sig helt och bara skriver ut precis vad han känner och hur han mår, dom inläggen tycker jag om! jag känner igen mig lite i det han skriver också...
"Frågan är, varför lär jag mig inte? Varför lär jag mig inte att jag inte är en av dom? Jag kommer aldrig bli en av dom. Men och andra sidan, vill jag det ens? Jag vet inte egentligen. Mitt stora problem är väl att jag tar åt mig för mkt. Jag är så jävla känslig. Småsaker knäcker mig för lätt. Det är ingen bra egenskap. En egenskap hos mig själv som jag snarare föraktar."
"Jag berättar för kvinnan om mitt liv ganska ingående. Jag är ärlig på ett nästan sjukligt sätt och lämnar ingenting åt slumpen. Hon ska veta allt om mig. Jag berättar för henne om de tragedier och olyckor jag upplevt. Jag delar med mig av mina egna demoner och hjärnspöken. Jag talar till henne om hur jag dagligen brottas med min egen twistade självkänsla. En självkänsla som endast kan liknas vid en skevt konstruerad Berg o dal-bana. Hur jag under hela mitt liv haft en nästan manisk bekräftelsekåthet. En kåthet som alltid suttit fast där. Under de tidiga åren var jag tvungen att vara clown för mina klasskamrater. Skratten från klasskamraterna efter mina upptåg var som bensin för mig. Bensin som behövdes för att få min hjärna att funka. Det utvecklades sedan under ungdomen till att jag tvungen att vara den som fick alla tjejer. Jag ville ha snyggaste tjejen och jag ville känna flest människor. Jag, jag, jag. Det utvecklades sedan till att jag var tvungen att vara den galnaste och mest extrema dokusåpadeltagaren ni skådat. Det där är bara några exempel – Men alla med samma poäng. Jag har alltid behövt höras, synas, märkas och vara värst. Bäst. Jag har törstat efter reaktioner och höjda ögonbryn."
"Jag går genom en väldigt svår period i mitt liv just nu. En väldigt tom period. Amanda är bra. Det funkar bra med henne. Det är viktigt. Men i övrigt är det mesta högst mediokert. Jag sover på min mammas soffa. Bara det i sig är halvsmickrande. Jag vandrar runt arbetslös dagligen utan en blekaste aning om vad jag ska göra med mitt liv. Vad ska jag göra? Vad vill jag göra? Vad KAN jag göra? Det mesta känns begränsat på något sätt. Jag känner mig låst.
Jag tänker, jag blir ledsen. Jag gräver min egen psykiska grav. Jag har svårt att fokusera på det bra sakerna i livet. På de faktum att jag har en fantastisk familj. En fantastiskt flickvän. De faktum att jag är frisk och ung. Jag väljer istället att hänga upp på allt de negativa. Jag plågar mig själv. Jag ser ett mörkt uppgivet rum och kliver in i det. Fullständigt idiotiskt men ändå för mig en ren självklarhet.
Jag saknar mitt driv. Det som brukade vara mitt signum. Mina vänner har alltid tagit mig för en sådan.. En jävligt driven kille i arbetssökande och sånt. Men just nu är jag helt lam. Helt handlingsförlamad. Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Jag vill bara sjunka genom jorden och försvinna. Eller jag vill saker, men orkar inte. Jag har helt enkelt ingen lust. Ingen motivation. Jag har…ingenting."
Kommentarer
Trackback
